www.finezine.se © 2007                    

 

 

 

 M.A. Numminen och Pedro Hietanen

Storsjöteatern, Östersund 2007.04.29         

  

 

               Betyg: NNNN  

 

     Foto från hemsidan; www.ma-numminen.net

 

               

Jag har alltid tyckt att finska är ett fult och konstigt språk, men för ungefär 10 år sdan, ändrade jag åsikt. Det finns så mycket intressant i Finland och dess historia, och på musikfronten överraskas man ständigt av nya godingar. Därför blev jag eld och lågor, när det påannonserades att M.A. Numminen med sin vapendragare Pedro Hietanen, skulle gästa lilla Östersund. 

 

 

Som vanligt, krockar allt. Bokföring, bio och bra musik. Men bra musik går före det mesta. Så trots en liten miss i tidsplaneringen, kunde vi infinna oss på Storsjöteatern lite efter kl 19 denna söndagkväll.

Det första som slog mig var den näst intill osynliga publiken. Om det var 100 inlösta så var det bra, troligen var det ännu färre. Jag tror inte man kan skylla på dålig info heller, men kanske är det så att Östersundarna inte förstår sig på den finska finkulturen. Det man kan konstatera, var däremot att de människor som satt i publiken, verkligen visste vad som väntade. Varken jag , eller ens Henrik som ändå är av finskt ursprung, kunde hänga med i svängarna vad gällde det vitsiga, melankoliska mellansnacket.

 

Trots en bred repertoar av många olika låtar, egna och andras, så kändes tempot ibland rätt så trögt, och detta räddades av en del dragspels- och pianosolon framförda av Pedro. Det var en ren fröjd at ta del av hans fingerfärdighet. Mauri Antero har ju en stor potential som låtskrivare och sångare, men ibland blir det FÖR mycket  när han lägger in sina målbrottsdarrningar i tid och otid på vissa partier i låtarna.

Vi blir bjudna både på språkkurser i Esperanto och hitar som ( såklart)  "Som en gummiboll" ; den kanske mest kända av Numminens alster,  utkom redan 1977. Men det räcker inte helt eftersom Henrik lyckades somna både två och tre gånger under den dryga timme som konserten varade.

 

Pedro, eller Stor - Babs som han kallas när han befinner sej på Skansen, borde ha hunnit göra sig ett större namn utanför finska gränsen vid det här laget. Allt ljus är på Numminen i första hand, känns det som, trots att Pedro är en minst lika duktig musiker.

Men om man i Sverige känner till några finska artister över huvud taget ( förutom Lordi numera då), så är det kanske Arja Saijonmaa och Numminen som ofta nämns. Och ändå finns det massor av bra musik tvärs över Östersjön. Och även om inte den här kvällen erbjöd någon sensationell upplevelse, kommer minnet av Pedro och MA som en sorts antihjältar, ändå att finnas kvar länge, länge.

                             //Malin

 

 

Närmast:

Tjynnan Tjöjjes intervju

Rapport från Dia Psalma/ Mimikry i Borlänge

Peace & Love i Borlänge

 

Håll ut!
 

 

 

Mika på Berns »

Foto: Henrik Perälä