www.finezine.se © 2007                    

 

 

Nyheter

 MIKA på Berns, 7 april 2007  

förband Mr Hudson & The Library          

 

                  Betyg: NNNNNN  

 

     Foto:Henrik Perälä

 

               

Av någon underlig anledning, verkar folk tro att jag är ironisk när jag uttrycker min fascination för Mika som artist. Men det är fel… Om jag vore ironisk, skulle jag knappast lägga ner tiden och pengarna på en Mika - konsert på Berns. Ett ställe som jag aldrig trodde att jag skulle sätta min fot på. Så här gick det:

 

Efter diverse resplaner som stupade på slutsålda biljetter m.m. beslöt jag mig för att passa på när nya stjärnskottet Mika skulle stanna till i Stockholm under påskhelgen. Till mitt sällskap hörde även Henrik och Mia, samt den trogna packåsnan till Subaru som skötte sig mest exemplariskt av oss alla.

 

Med tanke på att de allra flesta av Mikas inbokade spelningar under året, redan sålt slut både i Europa och Usa, var vi rätt skeptiska då Bernsbiljetterna inte verkade vara eftertraktade över huvud taget. Kanske är svenskarna bara dåliga på att planera, men sista dagen för förköp, var det dock utsålt även i Stockholm.

Trots att ett par låtar från debutskivan "Life in cartoon motion" spelats flitigt på radion under året, verkade det alltså inte vara nån större uppståndelse över den kommande spelningen. Jag, Mia och Henrik hade dock skapligt höga förväntningar inför resan och det brukar göra att man ofta blir besviken över slutresultatet, så vi försökte givetvis tona ner eventuell upphetsning de sista dagarna innan avresa.

Då SJ inte alltid står för det billigaste alternativet vad gäller förflyttning, tog vi alltså bilen och körde in oss i huvudstaden ungefär vid 15.00 på ovan nämnda lördag. Körningen var ren njutning eftersom vi hade införskaffat cd-spelare till bilen dagen innan, och kunde därmed låta en viss skiva snurra som uppvärmning de 60 milen. Efter parkering, incheckning på vårat lyxkingsize- hotellrum och annat iordningställande, drog vi oss ut mot Östermalm för att spana in omgivningarna samt stalka eventuella kändisar. Då nästan allt vi önskade oss hade slagit in denna dag redan, dröjde det inte länge innan vi satt på en mycket trevlig libanesisk ( såklart… temat för helgen liksom!) restaurang med utsikt över Berns entré.

 

Maten gjorde gott och diverse a, b och c- planer smiddes så alla tänkbara situationer skulle kunna redas ut. Och om jag bara hade följt min intuition, hade allt gått som smort. Tyvärr lekte jag ”avvänjning mot Internet” -leken och missade ett mycket viktigt men ( för helgen) livsavgörande mail.  

Men det ska vi nu inte gräma oss över längre. En gissningstävling över vilken låt som Mika skulle inleda med, samt beslutet att Mia (efter intagande av för mycket vatten) skulle "kaffa en skock" senare, stroppade vi tillbaka till hotellet för att finputsa våra skor innan insläppet kl 20.00.

 

 Förbandet, Mr Hudson & The Library, skulle börja spela ungefär vid 20.30 . Soft musik med reggaeinriktning av  lite speciellt slag, ok att lyssna på , bättre live än inspelat tyckte jag. Även om själva uppträdandet var en aning långrandigt och inte nåt värt att lägga på minnet för min del, har man ju varit med om en hel del sämre. Musikaliskt väldigt duktiga människor som turnerat med senast Amy Winehouse, men inte alls intressant för stunden alltså. Trots märkliga bestämmelser om åldersgräns ( nåt man absolut inte borde godta när det gäller att få chans att se ett uppträdande!) hade mr Hudson längst framme vid kravallerna, en skara relativt små barn som i alla fall gillade läget.

När barnen lämnade över sina platser till oss närmade sig tidpunkten för Mika att inta scenen. Stämningen höjdes bland publiken, som bestod av alla sorters människor - unga, gamla, herrar, damer… Det är uppenbart att den här typen av musik kan tilltala de flesta. Just därför har jag själv funderat över om jag på äldre dar gått och blivit radio rix - typen. Men nej, jag tror inte att det är så illa. Jag gissar att radiofolken bara har insett att det behövs bättre musik på radion. Alternativt så görs det bättre musik överlag, och därför hör man den numera även på radio.

Men änywäy så kändes det ovant att stå längst fram bland främst tonårstjejer och verkligen SE FRAM emot att få se denna superman som skulle inleda med den låt som JAG gissat på… Inte.

 

När tonerna till "Relax" gick igång och en lång, smal snygging studsade in i svart huvtröja försvann allt annat från mitt medvetande. Låten fungerade oväntat bra live, lite uppspeedat tempo och lämnade ingen oberörd eller relaxad. Kvickt följde "Big girls" och "Stuck in the middle" med Mika nedsutten vid pianot. Jag imponerades av allt. Rösten som höll alla toner, skönheten, humorn, mellansnacket… Och kanske det mest anmärkningsvärda; tempot. Basisten och gitarristen svettades redan, medan Mika inte ens var andfådd.

 

Att det skreks i mobiler (hur kan nån föra ett samtal under en konsert?), fotades och filmades runt om mig, bekom mig inte. Annars brukar jag mista koncentrationen efter ett par låtar och istället kunna irritera mig på folks idiotiska uppföranden. Men det enda som var intressant var just vad som hände på scenen.

Att övriga musiker i bandet var relativt anonyma kan jag tycka var synd, men å andra sidan är Mika ensam, tillräckligt karismatisk för att bära upp hela showen själv. Vi bjöds på nytt material samt som jag förstod det även en cover av Harry Nilsson, i övrigt fick vi i princip alla låtar från skivan. Tyvärr gick tiden alldeles för fort och när "Grace Kelly" påannonserades visste man att slutet var nära. Som extranummer fick låten "Lollipop" komma till sin rätt med enorma ballonger och silverkonfetti till förbannelse. Intågande på scenen kom bandet i djungeldjurdräkter…. och jo, nu såg man för första gången att även Mika kan svettas.

 

Summan av hela arrangemanget är väl ungefär att jag härmed varit på mitt livs bästa konsertupplevelse. Exakt vad det var som gjorde att den här spelningen var så ofantligt bra är svårt att säga. Men kanske beror det på energin och att flytet var så grymt genom hela konserten. Eller att låtarna faktiskt är ruskigt suveräna. Eventuellt kan ju utstrålning och kroppsspråk ha en stor del i det hela. Att lyckas bibehålla publikens uppmärksamhet under en dryg timme är det inte alla som klarar. Jag har också funderat över ifall det kan vara aspekter som tex att Mika inte har mättats av mängder av turneér än, som bidragit till att han verkade ge absolut allt på scenen och gjorde det med stor skicklighet. Hela genomförandet var så proffsigt att man lätt lurades att tro att vad vi såg på scenen var en riktigt rutinerad världsstjärna.

Alla spelningar borde vara lika givande som denna. Förhoppningsvis kommer vi att få en liten deja vu upplevelse på Way Out West i mitten av augusti. Yran verkar dock ha gjort bort sig i och med nonchalansen att inte boka denna blivande megahjälte.

 

Söndagens hemfärd gick smärtfritt och vi fick bygga på den perfektaste helgens upplevelser med ett besök på strutscafé innan vi landade på Jämtländsk mark igen. Nu är man bara ledsen att det är över. Och nej, jag är inte ironisk.

                             //Malin

 

 

Närmast:

Tjynnan Tjöjjes intervju

Rapport från Dia Psalma/ Mimikry i Borlänge

M.A. Numminen på Storsjöteatern

 

Håll ut!
 

 

 

 

Foto: Henrik Perälä